Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut ett kungabref, Nb. likväl öfver 200 år gammalt, hvarest de, som
varit af auktors tankesätt, förvisas byn, och anses såsom riksförrädare,
dem man för ingen del bör lyda.
Så hurtigt gör kritikus saken ifrån sig. Men Nb. det följde
ändock ingen veikställighet derpå, ty orderna voro för gamla; och det
är harmligt nog, att man icke kan slippa allt på en gång, utan måste
ännu vara i farhåga, att auktor kan qvickna upp igen, hålla kritikus
längre qvar på teatern, än han ville och trodde sig behöfva vara, och
— det som tyckts blifva allra svårast, — stå i fara, att för hela
allmänhetens ögon komma illa derifrån.
§ 64*
Jag sade, att kritikus tager det för afgjordt, att en och samme
är auktor till dem båda, då han påstår, att han utan svårighet kunde
begripa uträkningen med begge dessa skrifter, och huru de begge
koncentrerade i en pnnkt; men strax derpå visar [han] i det föliande, att
hvardera af dem innehålla så stridiga satser sins emellan, att de
involvera en uppenbar kontradiktion.
Efter hvad kärleks, sannings och uttolknings lagar har väl
kritikus då handlat, när han vill truga dem på en och samma person, den
han icke ens känner, och ehuru han i sin vederläggning anstält flera
undersökningar öfver hans person, ännu ej med säkerhet kunnat inhemta,
om han är in- eller utländsk man? Eller om man än ville medgifva,
att en verkligen varit auktor till dem begge, huru svagtänkt måste han
icke varit, då han gör sig mycken möda att lägga denna kontradiktion
i dagen, och icke kunde föreställa sig, att auktor likväl alltid kunnat
vid anonymiska skrifter hafva den undanflykten, att skylla endera
af-handlingen på någon annan, då hela argumentationen ej kunnat träffa
någondera.
Men på det att vi icke måtte tvista med kritikus om personen,
utan om saker, som röra allmänt väl, vill jag gå in med honom
deru-tinnan, att en och samme är auktor för dem begge. Ej heller blifver
här stället att undersöka, huruvida de i hvardera traktaten handterade
ämnen ega sin riktighet; det är förut visadt; vi vända blott vår
uppmärksamhet på den efter kritici tanke uti dem liggande kontradiktion.
Satserna äro dessa: atta utländingar skola hafva en fri seglalion
uti riket; alla städer uä riket äro berättigade, att idka en obehindrad
tn-och utrikes sjöfart. Ser du, min läsare, någon kontradiktion uti dem?
Låt oss taga ett annat exempel, som är dermed alldeles likt. Alla
holländare få segla till andra nationer, och alla andra få segla till
Holland; mån det vara en kontradiktion? Om en arrestant kommer
på fri fot, och får lof att gå hem, mån han derföre kan hindra all»
andra, att nyttja samma frihet? Stockholms stad har ju egt en sådan
seglationsfrihet långt före prodnktplakatet, och utländingen tillika samm»
frihet, att segla till Stockholm. Huru kan då saken vara absolut
omöjlig? Det, som verkligen förr händt, kan ännu hända.
Hvad säger då kritikus derofe? Jo, han säger, „att dessa begge
idéer äro så alldeles. ema£ hvarannan stridande, att de omöjligen kunnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
