Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets hjelp genom ett naturligt finanssystem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med dessa förändringar af myntets halt har man ibland gått så
långt, att man trott det stå i regenters välbehag, [om de vilja] befalla
säljaren att åtnöja sig med ett lod koppar för den vara, han annars
varit berättigad att få [i] lika qvantitet silfver, eller, som är det samma,
att tro kopparn vara silfver eller båda dessa metaller åtminstone lika
i värde. Och emedan ett lod fint silfver uti handel förhåller sig i värde
emot ett lod koppar ungefärligen såsom 100 lod till 1, så har samma
befallning i och med det samma pålagt mig att tro, det 100 skall vara
lika med 1, hvilket ej annat kan, än blifva en af de svåraste [-trosartiklar,-] {+trosartik-
lar,+} som en undersåte kunna påtrugas.
Kan väl något gröfre missbruk vara? Men hvarutinnan består
här brottet? Derati, att säljaren ej får af desse metaller en emot dess
vara svarande qvantitet, utan måste åtnöja sig med ett stämpel- eller
räknevärde, som högsta magten lagt deruppå.
Skiljer det i grader, kan brottet derför aldrig ändra sin natur
och det aldrig blifva mera lagligt att afhända min nästa en riksdaler,
än det är att taga hundrade. Derföre säger kommerserådet Polhem i
ett P. S. af ett år 1715 den 14 Febr. dateradt och till kongl. kom-
mersekollegium öfverlemnadt bref: „slika påfund i myntväsendet äro
antingen barnsliga galenskaper eller blotta filurstreck“; och lägger detta
till: „under att Sveriges välstånd så länge kunnat durera!“
§ 5.
Detta enfaldiga bevis undergräfver de flesta nu brukliga
mynt-ningsmaximer i Europa, som i sig sjelfva ej annat äro, än fina
bedrägerier, och göra rörelsen öfver allt både svår, inbunden och osäker.
Hos den, som sjelf vill bruka förnuft och ej blindvis låter leda sig
af andra, måste alltså den grundsanning blifva orygglig: att menniskan,
enligt sin i naturen grundade rätt, bör för en reel vara undfå en
verklig och i värde deremot svarande betalning, och att högsta magten i
anseende dertill, vid metallers utmyntning att derigenom lätta rörelsen,
ej eger rättighet att på något mynt genom lagar fastställa annat värde,
än samma metall såsom handelsvara gäller och till skrot och kom
innehåller.
Genom denna grandsats förfaller den i flesta riken antagna
mening, att skiljemyntet i ett rike bör vara ringhaltigare än
hufvudmyn-tet, som nu förorsakar så stor villervalla.
Man invänder väl, att det vore äfventyrligt för Sverige [att]
antaga en så enfaldig myntfot, då andra nationer hafva sitt mynt
inrät-tadt på en annan grand, men sådant betyder ingenting, ty utländingén
emottager aldrig vårt mynt annars än [som] en vara; äfvenså
beräknar ock en svensk man sin vara i pris efter det myntets halt, hvarmed
den samma skall af utländingén betalas.
Man plägar ock anföra det skälet för ett svaghaltigt mynt uti
ett rike, att det gör rikets inbyggare lika mycket, om de få ett
svagare eller bättre mynt för sina varor, när de för det samma åter af
andra få lika mycket varor igen, som de gifvit ut derför. Men derpå
svaras, att ju strängare agio på det sämre myntet förbjudes, och ju
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
