Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till staden, å 10 mark eller 2 daler om dagen, skinnar honom mera.
Till exempel: han behöfver allenast 1 % tobak; landthandlaren kan
omöjligen så stegra 1 % tobak, att han skinnar derpå 7 daler 16 öre.
Ja, säger du, om han intet annat hade än 1 % tobak att köpa! [Men]
det kan vfil hända, att han hvarken har pengar eller kredit till det en
gång, utan måste göra sin stadsresa för några alnar.
Läsaren säger: ja, det händer sällan; han kan ofta med varor
till och ifrån staden hafVa flera ärenden som bära forlön. Väl, derföre
må han fara till staden, när det bär sig för honom, men det händer
icke alltid; ty hvarken kan han minnas sina behof eller veta dem
alltid förut, ej heller alltid vara stadd om pengar att lösa dem,
annorlunda än efter hand, och [han] nödgas således ofta till sin stora
förtret umbära en nödvändighetsvara, då han af landthandlaren deremot
får allt utan möda och tidsspillan för en dräglig procent.
§ 7.
Emot dessa handgripliga sanningar kan man Väl invända åtskilligt.
Man säger: detta exempel om en bygd, som ligger 6 mil från köpstad,
lämpar sig icke såsom bevis till landthandelns nytta uti de landsbygder,
som äro belägna närmare till några städer; och efter få trakter äro så
aflägsna, så blifver ock landthandelns nytta ganska ringa. Men
deremot bör jag erinra, först att i de mindre bebodda rikets landskaper
finnas hela socknar och byar till 8, 10, 15 och 20 mil och derutöfver,
ifrån närmaste köpstad belägne, då varornas nedförande af egaren
blifver ännu långt kostsammare än min uträkning. För det andra gäller
denna kalkyl likaledes för de närmare belägna landsbygder, allenast
med någon minskning i omkostningarna, alltid i den mån de äro
närmare belägna till staden, tills den närmast vid staden blifver föga
märklig, — icke annorlunda, än man i en medelmåttig stad redan räknar
för tidsspillan och kostnad att för flere behof nödgas gå till andra
ändan af staden att afhemta dem.
Vidare anför man emot landthandeln, att genom sådana expediter
uppjagas priset på landtmannavaroma alldeles öfver höfvan för stadsbon,
när landthandlare bjuda [i] kapp uppå dem och fikas för hvarandra, —
hvarigenom äfven manufakturernas behof ifrån landet blifva uppstegrade
och deras tillverkningar i samma mån dyrare, då dessa
landtmanna-varor deremot kunde fås för drägligare köp på torget. Derpå svarar
jag: om rikets sannskyldiga bästa står i gemen deruti, att få
landt-manna-varor för godt köp på torget, är det ej orätt slutet, men är
landtmannen lika väl fri svensk undersåte, som stadsbon och fabrikören,
synes han vara lika så berättigad som de att få söka högsta pris på
sin vara, och när det honom förmenas, måste hvar oveldig finna, att
han står i mistning af den säkerhet och frihet konungen svurit sina
undersåtar på deras egendom, och då betyder frihetsnamnet icke
mycket för honom.
Stiger priset genom landthandlare på landets afkastningar, så
blifver det dessa varors naturliga värde. Och de manufakturer, som ej
bära sig, utan att nedtrycka priset på landtmannavaror, måste alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
