Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och varumängd — och således dess rätta styrka — visst en tredjedel
jnindre, än den nu befinnes. Derföre har man varit nödsakad att dels
genom nya tillåtelser frigifva en hop varor ifrån de allmänna förbuden,
dels ock drifva någon landthandel i mjugg, helst i de delar, som
direkte synts leda till societetemas och lagstiftande magtens nöjen och
nöd-vändighetsbehof; hvad de öfrige lida, är man ej så noga om.
Man såg det och erfor lätt, att om slagtare-embetet ej fått sända
sina expediter ut att i landsorterna upphandla slagtkreatur, hade stå*
derna svårligen kunnat förses med tillräckligt kött. Om
vesterbottnin-gar och vestemorrländingar ej fått frihet att fara omkring landet och.
uppköpa den fogel, som skall föras till Stockholm, så skulle icke många
fogellass kommit dit. Om fiskköpare med sina sumpar ej finge lof att
drifva landthandel, så vore af denna vara föga att tillgå. Äfven som
vid sillsalteriema vid Göteborg och Marstrand föga oskämd sill kunde
insaltas, om ej landthandlare tåltes, hvilka köpte varan af fiskarena och
sålde den till salteriema. Derföre har man varit nödsakad att genom
undantag i landthandels lagen, lösa dessa och andra oundgängliga
be-hof, hvaraf, ehuru man i allmänhet fäster föga uppmärksamhet derå,
jag tilltror mig hafva ett nytt, ett oryggligt bevis till landthandelns
nytta för riket.
När man märker eller befarar brist på en vara, tillåter man
landt-handlaren fara åstad att uppsöka, betala och afhemta den samma. Hvad
händer? Är någon möjlighet, kommer han ej tom till baka, således
har nu landthandeln försett Stockholms stad med många tusende lass
fogel, många tusende oxar och en daglig tillgång på färsk fisk, hvilket
allt till största delen upphörer i samma stund, då sådan landthandel
hämmas. När man således ser för ögonen, att landthandeln, men intet
annat medel är i stånd att förse en så stor stad med sina nödigaste
behof, så kan ju intet kraftigare medel påtänkas till uppmuntran af flit
och varumängdens förökning, än just den samma.
Ja! svarar man mig, i vissa tillåtna delar kan den hafva sin nytta,
men derför får man ej sluta sådant om landthandeln i gemen. Men
min läsare, är icke smör, talg, slöjder, lin, hampa, m. m. lika väl hans
vara, som oxar och fogel? Äro de icke äfven nödiga? Utgöra icke
de likaledes en del af rikets varumängd? Ett och samma medel,
nem-ligen landthandeln, kan ju icke hafva stridiga verkningar mot sig sjelf;
efter den i ena fallet ökte varumängden och tillika med den rikets
styrka, måste den i alla fall i sin mån verka det samma.
§ 13.
Men det är ej allenast denna på visst sätt tillstadda landthandel,
som motar de olyckliga följder, som med lagens efterlefnad äro
förknippade. Den öfvas, till all lycka för riket och undersåtame,
mycket i mjugg allestädes, men mest der den är oumbärligast, neml. i de
ifrån städerna aflägsna landsbygder. De kunna omöjligen utan den ega
bestånd eller få det de nödigast tarfva, utan måste antingen fly ifrån
sitt fädernesland, eller dö af bri6t på sina nödvändigaste behof såsom
i en ödemark. På så aflägsna ställen, säger man, böra inrättas städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
