Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera vi måste förlora af våra naturliga rättigheter, ju tvungnare ingå
vi sådana förbund, ju missnöjdare blifva vi der, och ju förr flytta vi
derifrån i ett annat samhälle, der mera frihet gifves.
Men huru mycket af den naturliga friheten nödvändigt måste
förloras af undersåtar, till ett samhälles lyckliga bestånd, är en fråga af
högsta vigt för furstar, som vilja förvärfva sig ett rätt stort namn af
menniskor, och göra dem lyckliga med sig. Jag vet icke, om den af
våra stora och menniskoslägtet älskande snillen är i sin vidd besvarad
och utredd. Huru skola då regenter kunna förvara sig för största
misstag på vårt slägtes rättigheter? Alla inskränkningar, som gå
der-öfver, drabba ofelbart med olyckor på riket och medborgare.
Men hvad friheten att få bo och föda sig med sitt arbete
anbelangar, är den naturens första och ömmaste rätt, i våra grundlagar på
det heligaste bekräftad, och kan således härvid icke komma i fråga.
Vi klaga öfver utflyttningar, de äro ock klagan värde; men ännu hafva
vi icke stält naturens och vår grundlags fribref våra flyende arbetare
i händerna, att hålla dem till baka.
Hvad under, att ett årligt skojande och jagande efter arbetslon
i långliga tider utblottat oss på folk och väckt en allmän klagan
öfver brist och dyrhet? Men det är mera undran värdt, att våra
lag-makare ansett för det enda medlet emot denna bristen, att anställa
ännu strängare jagter och hårdare inspärringar, icke annorlunda än om
man fiskat uti en liten insjö, man då ansåge för det rätta botemedlet
att fiska ännu tätare, så länge en enda fisk funnes der, och fara
värdt kunde vara, att hela afveln skulle förloras.
§ 12.
Men ännu större orsak till den Öfverklagade brist på arbetare få
vi igen i samma legohjonsstadga, när vi antaga det för visst, som här
förut § 6 är bevist, att årstjenster hufvudsakligen hindra giftermål.
Den satsen: att utan giftermål vårt slägte icke kan ega bestånd,
eger allra närmaste grad af den visshet, som tillhörer de matematiska
sanningarna: så snart det alltså talas om folkbrist, om ett folkfattigt
land, så synes mig, att all förnuftig tanke måste vända sig till
giftermålen, och se om uti våra politiska författningar eller deras följder
ligger något hinder i vägen för denna naturens ömmaste drift; finnes
det, och vi ändå under en tryckande folkbrist vilja försvara dem, så
arbeta vi snörrätt emot egentliga medlet att afhjelpa det onda, och
med det samma lägga vi oöfvervinneliga hinder i vägen för rikets
tillväxt och styrka och öka derigenom deras klagan och nöd, som nu
lida brist på arbetare.
Om ett land icke innehafver så många inbyggare, som det kan
inrymma, och sig der möjligen kunna föda, kan man tryggt säga, att
det måste vara icke naturens, utan regeringens fel. Naturen är vid
menniskoslägtets fortplantning rätt så driftig och gifmild, som hos
andra djuren efter deras art, och skulle’ således fulleligen svara emot
sin store skapares välsignelse och ändamål, att-föröka sig och uppfylla
jorden. Men när embetsmän måste gå sina bästa år ogifta, för otill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
