Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här på en obanad väg, våra moralister hafva ej gått upp för oss dessa
stigar, utom ekonomisterna i Frankrike, som åter vinna ganska litet
gehör i Sverige. Låtom oss derför, min herre, för denna gången gå
ifrån hela den abstrakta tvisten, och antaga gemensamt min herres
slutsats, att det allmännas bästa blifver högsta lagen. Deraf
argumenterar min herre, att efter tjenstehjon nödvändigt behöfvas i staten,
måste de, i brist af god vilja, genom lagar tvingas dertill. Jag
svarar: nej! ty i alla stater, der politiska tvång ej äro, der giftermål
efter naturens och kristendomens lagar ej hindras, finnes alltid en
myckenhet fattige arbetare, som för mat och lön måste sjelfva söka
arbete och tjenst hos dem, som behöfva betjening; äro de fä och
be-hofven stora, stiga deras löner, såsom alla andra varupris, och om de
inhemska arbetarne ej räcka till, lockas utländingar in genom höga
löner att ersätta bristen, men finnas de ymnigt, faller värdet af deras
arbete. I förra fallet stiga ock tillverkningarna i pris, men falla i det
senare.
Man invänder väl, att arbetare utan tvång, antingen af
frihets-princip eller lätja, afhålla sig ifrån tjenst, men jag vågar säga: detta
är en skugga att skrämma lagstiftare med, då, som jag förr sagt,
tig-geri hämmas med våld, ty den fattige arbetaren har, i allmänhet att
tala, mindre förskott att hålla sig ifrån förtjenst, än hushällaren att
låta arbeta. Och skulle jag i denna delen icke tros på skäl och mina
ord, så trotsar jag på förfarenheten, som intet svigtar; ty i flere
provinser i Sverige har tjenstehjonsordningens band på lösdrifvare visst i
20 å 30 år hvilat till sin verkställighet, men ändock [har det] fåtts
och funnits tjenstehjon. Men du säger: de hafva dock varit dyrlegda.
Jag svarar kort: köpare säga alltid, att varan är dyr, men köpa
ändock och måste komma ut dermed.
När nu härtill kommer, att våldsam insättning i årstjenst, som
tillika betager arbetaren sin naturliga frihet, verkar immediate på
utflyttningar, så att 1739 års lagstiftare nödgades tillägga en särskild
artikel i sin stadga emot förrymmande utur riket, och giftermål
deri-genom hindras, som i § 6 är bevisadt, så frågar jag min herre: huru
kunde en hög och vis lagstiftare förmås att genom tvång för små
enskilda olägenheter lägga hinder i vägen för sitt rikes tillväxt och styrka?
Detta argument är taget af min herres egen princip, och lärer
derför medgifvas.
Min argumentation af grundlagen är helt simpel, nemligen jag
bevisar först, att den fattiges arbete är hans egendom; mån det kan
nekas? Sedan visar jag, att alla undersåtars egendom är fridlyst i
grundlagen; då lärer slutsatsen göra sig sjelf, att ock arbetarens
arbete är derunder inbegripet. Hvarest ligger då felet? in materia vel
forma argumentationis? Min herre kallar denna slutsats den
sällsammaste. Den kan så vara; men derför har jag ej antagit den, att den
är sällsam, utan derför, att den är naturlig, då jag ej vågade utestänga
tjenstehjon och deras egendom ifrån grundlagens hägn.
Ännu några ord om lönerna. Min herre är dock den
resonnab-laste af mina kritici i denna delen. Jag argumenterar alldeles utur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
