Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författningarna betaga friheten för dem att bo, som hade bästa tiden
att slöjda, då hushållare ej hinna till att handleda och uppmuntra sina
årstjenare till slöjder, då skrån hindra flere slöjders tillverkning och
afsalu? Nyttjar man då icke orätt arbetarnes okunnighet i slöjder till
ett skäl att förmena dem den frihet, i hvilken de kunde lära sig
slöjd och uppmuntras att vinnlägga sig härom? Man går längre och
frågar: hvad vore det för slöjder? Jag svarar: då en upplyst styrelse,
patriotiska sällskap och goda efterdömen gifva anledningar, så är 1
det nöd, snille och afsättning, som tryggast leda arbetare i denna
vägen, men band af lagar qväfva alltsammans.
Min vördade herr kritikus beskyller inhyses- och backstuguhjon
för lätja. Men det gifves ock andra näringsidkare, såsom bönder,
handtverkare och handlande, som hafva samma fel, men derför få vi
ej skära alla i någondera klassen öfver en kam. Hvad menar då herr
kritikus skall vara den starkaste driffjäder till flit i näringarna? Jag
påstår vinningslystnaden, att få bo i ro, att kunna betala sina utlagor
och att förskaffa pengar, mat, kläder och beqvämligheter för sig,
hustru och barn. Jag trotsar min herre att kunna neka detta.
Menskliga hågen för maklighet och lätja är ju ingalunda
drängars och pigors lott allena, den är allmän för hela vårt slägte, och
bör derför efter enahanda princip hämmas hos dem alla. Jag har ofta
afhört diskurser, ej allenast om basare för legohjonen, utan ock, att
den late bonden borde få några par spö för sin lätja. Yälan! är stryk
det rätta botemedlet i denna sjnkdom, så låt det gå hela raden uppåt;
men hvilken ryser icke redan i våra tider för så våldsam kur, som
gör exekutorerne af detta hjelpmedel till despoter, och ett rikes
undersåtar till slafvar, dem hela Europas regenter ej mera ansåge för
någon heder att råda öfver.
Äro åter årstjenster de rätta medel att mota lätjan, så måste då
flit och idoghet hos tjenstehjonen, som länge nyttjat denna kur, hunnit
till sin höjd, framför dem som uppvuxit på egen jordtorfva; likväl är
klagan allmän öfver lata pigor och drängar; derför vågar jag ej heller
antaga detta recept för suveränt emot lätjan. Men, Allmagt! Jag
beundrar Din vishet, jag vördar Din ordning, Din enfald intager mig,
Din drifkraft är jemn, sådan kunna menniskopåfund aldrig åstadkomma,
då de vika från Dina lagar. Du hotar.den lata med elände och
uppmuntrar den idoga med hopp om välmåga. Dig är det allena
förbehållet, att ställa detta stora urverk, som består af många tusende olika
hjul, i en jemn rörelse, det går öfver menniskohöfva. Sälle de riken,
hvilkas styresmän förmå att släppa det i gång!
Exemplet om kronans behof vid infallande flendtlighet är tydligt,
men ännu på långt när icke afgjordt, om regenten eger full myndighet
att vid något kronans behof sätta värde på säljarens vara och derför
uttvinga den, — undantagande i högsta nödfall, då inbrott i en annans
bod, mjölk utur en annans ladugård och enda rocken af kroppen för
att rädda menniskolif måste tålas, men derför aldrig kan blifva lofligt
eller lagligt i allmänhet. Derför har ock kronan aldrig utom yttersta
nöden nyttjat min herres statskonst att taga spanmål, gevär, jem etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
