Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Belysningstiden berodde för resten helt och hållet på ny och
nedan. Alltså fick man ibland tända kl. 4 på eftermiddagen,
men också släcka kl. 6. Senare än till kl. 12 på natten
kom ingen belysning i fråga. I öfrigt fingo stadens lyktor
tjäna som signaler för såväl tändningen som släckningen.
De Argandska lampornas, ja äfven de därförut varande
oljelampornas period var dock ej att klaga på i jämförelse
med den, som föregick denna, då man betänker, att därunder
alls ingen gatulysning ifrågakom och de goda göteborgarne
antingen fingo vägleda sig med medhafda facklor eller också
trefva sig fram i mörkret bäst de kunde. I senare fallet, och
om olyckan ovilkorligen skulle vara framme, var det en lycka
i den, om man till exempel törnade mot en husknut eller
-ett kvarstående fordon, hvilket alltid var mindre obehagligt
än att ränna rätt emot en värjspets och få den tvärt igenom
magen. Fall sådana som det sistnämnda voro visst icke
ovanliga i en tid, då litet hvar var klädd i värja, således
äfven rusige nattuströfvare, de där, efter att ha lämnat
»skän-keriet», som oftast pröfvade sin färdighet i att föra vapen
genom att utdela värjstötar i becksvarta mörkret mot
imagi-nerade motståndare.
Härmed äro vi inne på kapitlet om nattbevakningen.
JVIed den har det tidtals varit både si och så bestäldt i
Göteborg. Stadssoldaterna, hvilka funnos redan i förra hälften af
1600 talet och ännu uppgå till ett antal af 45, voro till en
början ordningens upprätthållare såväl under dagen som
natten. Slutligen afsöndrades dock från dem en särskild för
nattbevakningen afsedd så kallad brandvaktskår, hvars
verksamhet upphörde 1848. Den fick oftast uppbära mycken
smälek för sitt görande och låtande, men än mer för sitt
uraktlåtande. När brandvakten någon gång icke slumrat in
på en trappa och förnam skrålande eller annars fridstörande
vandrare, strax var han framme med sin långa sax, en
underlig tingest, som genom att appliceras på fridstörarens ben,
försatte denne i hårdt när orörlighetstillstånd. Nu användes
skramlan som signal om bistånd af någon annan möjligtvis
icke sofvande kamrat, och när så förstärkning anländt, tågade
man af till den af oss förut omnämnda finkan, där delinkven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
