Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vederbörande aflämnat kansliet eller sin befallning inom kansliet[1]. I
denna befallning bör väl hafva legat, att kanslern fördelade
arbetet, instruerade och öfvervakade det samma. I några andra
anteckningar af denna art uttryckes kanslerers tillträde eller
afgång så, att de mottagit eller aflämnat det kungliga sigillet[2].
Här visar sig, att sigillets vård och handhafvande intog en
central plats bland deras åligganden. Men närmare upplysningar
saknas alldeles såväl rörande kanslerns funktioner såsom
sigillbevarare som rörande hans utöfning af den ledande myndigheten
inom kansliet.
Endast i den mån själfva arten af de olika uppgifter, som
kansliet hade att fylla, omedelbart föranledde en reglerande
arbetsfördelning, är det möjligt att urskilja en sådan. En ej ringa
del af de från kansliet utgångna handlingarna torde hafva
dikterats eller till större eller mindre partier stiliserats af konungen
själf. Hans personlighet framträder mångenstädes på ett så
lefvande sätt, att detta ej kan lida något tvifvel. Klart är
emellertid, att så ej kunnat ske med alla. Ofta måste konungen hafva
nöjt sig med att gifva befallning om aktstyckets uppsättande och
föreskrifva dess hufvudsakliga innehåll samt öfverlåtit koncipering
och redigering åt kanslitjänstemän. För en del af dessa
aktstycken kunde då i något afseende en speciell insikt vara erforderlig,
så att de icke kunde öfverlämnas åt hvem som helst. Åtskilliga
kunde sålunda på grund af innehållets vikt endast förtros åt
framstående koncipister. Så har man spårat Laurentius Andreæ’s
penna i en mängd viktiga handlingar från 1520-talet[3], och för
öfrigt fingo säkerligen kanslererna och i andra rummet
sekreterarne i dylika fall göra tjänst. Men framför allt fanns det en
hel kategori af handlingar, som af rent formella skäl kräfde en
särskild kompetens, de, som skulle skrifvas på främmande språk.
I fråga om dem bestämdes kanslitjänstemännens användbarhet
utan vidare af deras språkkunskap, och i fråga om dem var
konung Gustaf, som själf icke ägde någon större boklig eller
språklig bildning, i en för honom sällspord grad beroende af sina
tjänares hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
