Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Namnet Ynglingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hetat »bröderlingar» och »systerlingar» och
betytt barn resp. av bröder eller av systrar. Man
kan också jämföra sådana »diminutiver» som
»gässlingar» av »gås» »killingar» (äldre:
»kidlingar») av »kid».
Men vad har det då varit för en »Yngve»,
som givit släkten namnet? Eftersom han måste
ha levat i en mycket avlägsen forntid, bör hans
namn ha börjat icke med Y, utan med I. Det svenska
förnamnet »Inge» är så till vida ursprungligare
än »Yngve».
Nu har man i gamla angelsachsiska skrifter
funnit dels den notisen, att »Ing» dyrkades av
»Östdanskarna» (=skåningarna), dels »Ingviner»
såsom namn på en folkstam, som gott kan åsyfta
just skåningarna. Tacitus omtalar »Ingvæoner»
eller »Ingævoner» som ett germanskt folk, bosatt
i Nordtyskland »närmast oceanen» (Nordsjön?
eller Östersjön?). Men sammanställningar av
Taciti vacklande och osäkra folknamnsformer med
de många århundraden yngre germanska källornas
uppgifter ha ringa beviskraft, ty ljudlikheten kan
vara rent tillfällig. Blott när det är fråga om
ett större folk, som behållit samma boplatser
(såsom »Svionerna» = svearna), blir identifieringen
någorlunda säker. Eljes har folkvandringstiden
fört med sig så starka rubbningar, låtit så många
gamla namn försvinna och nya uppkomma, att
man ej kan vara nog försiktig i att tillämpa de
hos Tacitus uppptagna folknamnen på långt
senare stam-förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
