Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Resa till Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undrade på mitt papper, penna, bläck och skrifställ» — — — —
stjärten räckte icke utom kroppen; hon hade hvarken tagg eller någon
dylik skrämmande hvasshet; icke heller fanns i munnen någon gadd.
Ty föll jag i förundran, hur det kom till, att renarna skulle med
sådan fasa rymma undan för sådana, som dem inte såra kunde. Två
dagar därefter, då jag hade skärskådat renarnas ryggar med deras
många bromskulor, blef jag varse, att alla bromskulorna voro midt
uppå öppna genom ett trindt hål, som var så stort, att man
lätteligen kunde träda en gåspenna däri, om icke något annat innantill
stått emot». — — —
Linné tryckte på några bromskulor och klämde därigenom ut
några puppor. Dessa lade han jämte något renhår i en ask. Om
några dagar fann han, att pupporna utvecklats till sådana flugor,
som oroade renarna.
»Sedan», skrifver han, »märkte jag på renen, hvar dag vi reste,
att denna flugan följde oss hela tre till fem timmar i sänder och
alltjämt flög mot renens rygg eller strax efter honom. Hon höll
stjärten stilla utsträckt och förde på dess yttersta ände ett hvitt ägg,
så stort som ett litet senapskorn. Jag hade min största fägnad att
hela dagen igenom se denna fluga såsom min trägna följeslagarinna
ofta tröttna upp förr än jag, särdeles om luften var kall. Hon var
så varsam och rädd om sitt ägg, att hon ingalunda tordes släppa det
från sig ned på renen, om han icke stannade och stod stilla. Så
envis var hon att följa efter renen, att hon omsider tröttnade alldeles
bort och föll af matthet ned pä snöbergen, så hon kunde tagas med
händerna, såsom om hon varit alldeles död. Men genast därefter,
då hon allenast legat på snön och flåsat som ett trött bi, flög hon
upp till nästa gröna fläck, där hon hvilade sig vid pass halfannan
minut, innan hon åter flög upp och började följa sin kära ren i
hamn och häl efter. Ingen lapp visste, att dessa flugor voro vållande
till renarnas kulor.
Här kunde man med förundran skåda Skaparens stora
mästerstycke: huru han värnat dessa flugor och gjort dem ludna, liksom
lappen i sin mudd, att de icke måtte frysa ihjäl på dessa kalla
nordländska och snöfulla berg; huru Gud tillagat en ymnig föda för deras
små ungar hela vintern igenom, den de få af renens varma blod,
liksom ett foster i sin moders kved; huru kunde Gud ha innästlat
dessa usla kräken i vinterläger på ett så lämpligt sätt, då han satt
dem inom huden och utom musklerna på kroppen, det är på ett
ljumt ställe, där hvarken för stark värme eller köld finnes; huru
Gud utkorat renens rygg därtill och icke dess sidor eller buk, att
han ej skulle kunna lägga sig ned och sålunda klämma dem sönder;
huru Skaparen däremot klädt renen med så täta hår, att intet
kreatur fått dem tätare, hvaraf kommer, att då håren om sommartiden
äro längst och skola gå af, alla stå upprätta på ryggen och lossna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
