Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden drömmer. Han tycktes aldrig hafva läst i bok, han
förstod hvarken latin eller grekiska, han trotsar sä
häpnadsväckande alla erkända regler. Han är natur, en Lusus
natarae. Det är fullt typiskt, dä han ständigt sammanställes
med Homeros — också denna är natur, är ”naiv” i
jämförelse med hofpoeten Vergilius. Huru betecknande är det
icke, när Herder i samma andedrag nämner Homeros,
Shakespeare och Young.
En man, som mer än någon annan bidragit att omgestalta
sjuttonhundratalets åskådningssätt, är Montesquieu. Det är
från hans skrifter, som en ny uppfattning af historien
utstrålar. För sextonhundratalet äro människorna lika under
alla tider. Hvilka bizarra romerska seder skildras icke i
denna tids romaner! Det stöter icke denna tids människor
att se tragediens romerska hjältar uppträda i allongeperuk
och knäbyxor. I historieskrifningen berättas på samma
färglösa sätt de mest olika folks öden. På allt detta gör
Montesquieu slut, då han visar, huru klimatet och andra yttre
omständigheter gifva mänskoplantan en annan karaktär under
olika luftstreck och under olika tider.
Denna den historiska vetenskapens läror inverkade
också på diktningen. Sextonhundratalets hjältar hade intet
landskap, ingen luft ikring sig, ingen miljö, som vi numera
säga. Nu genljuder ropet på lokalfärg i dikten. Men äfven
på denna punkt kunde Shakespeare tillfredsställa tiden. Hos
honom fanns hela detta program, trots historiska och
geografiska misstag, förverkligadt som hos ingen annan. I hans
draifier lefver mänskan alltid i en viss miljö. Betecknande
är i detta afseende, huru man i ett par århundraden diskuterat
Shakespeares kunskaper i olika vetenskaper, om han besökt
Frankrike, Italien och Danmark, ty i sina dramer har han
på ett illusoriskt sätt förflyttat oss till dessa länder.
Lokalfärgen är adertonhundratalets stora eröfring i dikten, och
det är Shakespeare, som äfven på denna punkt är
läromästaren.
Synnerligen långt intränger aldrig sjuttonhundratalet i
Shakespeares natur. Det är först Goethe och i hans fotspår
A. W. Schlegel samt romantikerna, som nå djupare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
