Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skink. Det är inte den rätta kärleken det, han har intet
anseende till personen.
P r o f e s s. Du har rätt, min vän. Jag har sökt dessa
flyktiga drömmar, jag har låtit bedraga mig med mängden. Men jag
gör det ej mera. Hvad fann jag hos mängden af ditt kön ? Fladder
och obeständighet! Mången Fänrik, mången Sekter, som samma
dag läst öfver utantill ur en Roman hvad han skulle säga, afhördes
med mera nöje än mitt allra förnuftigaste tal. Knappt hade jag
börjat mitt ärende, innan jag afbröts af en tillockad knähund,
och mina förberedelsetal hindrades med frågor om de nyaste
moder. En eller annan förnuftig far gillade väl min låga. Men
hvad skulle jag med en flyktig hustru! Den husliga sällheten
ligger blott i afskrift bland collier och antiker, hon trifves ej
bland madrasshawlar och tyll. Det är endast i den stilla husliga
makans famn, som hon blomstrar. Och jag säger dig till, att
om du skämmer bort Stina Flora och gör henne till en
modedocka, tål jag dig aldrig. Jag håller just af den flickan. Gud vet.
hur det kommer till.
Skink. Herr Professorn gör mig en stor ära.
P r o f e s s. Jag skall göra dig en ännu större. Men jag
fortfar. Du, Skinkina, kämpar ej med modet, som med en
tredje-dagsfrossa; du tiger alltid när jag talar, brukar aldrig speord och
uppfyller dina skyldigheter; och se! En sådan maka behöfver
jag, vill du blifva det? ,
Skinkina tycker visserligen, att det är förnämt att blifva
professorska, men kanjcke bestämma sig. Hon har
nämligen en dotter, Stina Flora, som är frukten af hennes
förbindelse med studenten Norberkerus, hvilken hon träffat i
Stockholm, då hon, sjuttonårig, tjänade som värdshusflicka.
Hon har länge sökt Norberkerus, men han är försvunnen.
Emellertid kommer två studenter för att tentera hos
professorn. Först kommer Dunselius. Han har länge älskat
Stina Flora och passar nu på att fria till henne. Denna scen
är ganska uppstyltad. Det är den passionerade, öfverspände
Livijn, som själf talar genom Dunselius, liksom han väl vid
tecknandet af kamraten, som han kallar von Hill (det namn
hvarmed Hammarsköld undertecknade sina bref till Livijn),
har haft Hammarsköld i tankarna. Dunselius ber Stina Flora
ränna dolken i hans bröst, då hon dröjer att svara ja. En
dylik våldsamhet är emellertid onödig; hon älskar honom
och gifver utan svårighet sitt samtycke till förlofningen.
9. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
