Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Befall blotl och jag lyder!» blef Leyonbergs svar.
»AU ni icke beröfvar mig Mathildas sällskap!» fortfor
fru Sparfvenfeldt. »Vi äro nu en gnng för alla vana vid
hvarandra; det skulle kosta grymt på mig alt
nödgas släppa henne ifrån mig, och jag är nog egenkär
för att tro, alt äfven hon skulle med smärta skiljas
från mig.»
»Den mer än lyckliga flickan!» suckade Leyönberg;
»må hon förstå att värdera sin oskattbara lott och i
sitt uppförande motsvara er godhet!»
Medan föräldrarne öfverlade i förmaket, lekte
barnen på gräsplanen nedanför fönstren. Först sprungo
de kapp. Ludvig, i det han fasttog Mathilda, stack
sig i fingret, så all det blödde, på en knappnål,
hvarmed hennes klädning var fästad i ryggen. Han
jem-rade sig högt och peslerade; och då Fredrik invände,
dit sådant ofta händt honom och att det ej vore så
farligt, röt Ludvig, förbittrad, alt Fredrik alltid loge
kjortlarnes försvar. »Jag tröttnar vid de här dumma
flicklekarne,» tilläde Ludvig: »lålom oss i stället drifva
hvarandra med käglor; det är något som bättre
anstår pojkar.»
Mathilda drog sig, utan att knota, åt sidan, och
Fredrik fogade sig efter Ludvigs nya infall.
Kägeljagten aflopp en stund ganska bra, med
omskiftande lycka, så att de begge gossarne ömsom hade
öfverhanden. Men Ludvig, i afsigt att göra Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
