Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning [av Birger Schöldström]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemödat mig att kunua göra det inför mig sjelf, vänner och anförvandter.
Jag kände ej, att hufvudvilkoret för att lyckas härutinnan var att
aldrig tala om polisen, att aldrig anmärka, om lagöfverträdelser derstädes
inträffa, emedan jag förmodat, att äfven en auktoritet står under
lag och kontroll.
Han slöt med att erinra om, att han icke ensam vore
medarbetare i Söndagsbladet, “och att saker deruti, som
måhända någon gång känts alltför bittra, icke alltid flutit
ur min penna“.
De värdigaste, men ej derför de minst skarpa
omdömena i denna sak fäldes dock i den moderata tidningen
“Morgonen“, och jag misstager mig säkerligen icke, om jag
antager, att nedan stående flutit ur den ännu lefvande
publicistveteranen d:r J. G. Wahlströms penna:
Vi kunna hvarken den i Dagbladet anfallna personen eller hans
frejd, men det veta vi, att om en menniska efter en klandervärd
gerning, som dessutom af målseganden blifvit nedlagd och åt glömskan
öfverlemnad, sedermera beflitar sig om en oförvitlig vandel, är det både
rättsvidrigt och i moraliskt hänseende uselt att några år derefter stiga
fram och öfverlemna åt hela verlden berättelsen om den tidigare
förseelsen. Och kommer sedan till svar ett sådant intyg från de
namngifna s. k. målsegande som det, hvari de försäkra, att de mot den
anfallnes »person, affärer eller öfriga förhållanden så under det förflutna
som det närvarande icke ha ringaste skäl till anmärkningar, ehvad namn
och beskaffenhet sådana må benämnas», då gifves det knappast ord i
vårt språk skarpa nog för att karakterisera beteendet. Att en tidning
kan låta förmå sig att om en namngifven person inrymma i sina spalter
en så infam anonym artikel, som den Dagbladet infört, är icke det
minst otäcka i denna mörksens bedrift.
Imellertid hade denna sak på Cramær det inflytande,
att han i “Söndagsbladet“ för den 12 oktober offentliggjorde,
att han utträdde ur redaktionen, hvarjemte han
tillkännagaf, att han dermed dock ej bortkastat sin lyra,
samt, anhöll att “få vara såväl fienders som vänners
ödmjukaste tjenare“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
