Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOG 225
I det sagda har jag mest afsett musiken, men texten
är icke det minst beundransvärda i denna förening af
de båda systerkonsterna. Äfven häri kunna vi finna
en viss öfverensstämmelse med Bellman. Bellman är
utan tvifvel den störste versvirtuosen inom vår
litteratur; språket formar sig som ett mjukt vax
under hans hand och smyger sig beundransvärd! efter
den valda melodien. Det samma är i föga mindre grad
fallet i »Gluntarne». Det är för mig ganska tydligt,
alt det förstfödda i alstringen, åtminstone i
de flesta fall, är musiken, och författaren har
sålunda haft att liksom Bellman lämpa sin text
efter tonernas rörelse. Ledigheten i denna formning
är lika beundransvärd i meter som i rim, ja,
kanske allra mest därför, att diktion, ordval och
ordföljd äro tagna ur den vanliga hvardags-prosan,
uppblandad med »studentslang», här och där höjande
sig till fin lyrik, när stämningen fordrade så. Det
är i denna blandning af högre och lägre element som
humorn starkast framträder; det är däri författarens
genialitet ger sig vackrast tillkänna, och i detta
det språkliga uttryckets lefvande skiftning ligger
den makt fördold, som äfven förmår höja den kanske
någon gång banala musikformen, och som starkast
griper ett oför-villadt, af hänförelse mera än af
kritik vägledt ungdomligt sinne. Åtminstone gick
det så med oss unga för några och fyratio år sedan,
och mången torde kunna vittna, att så går det ännu,
när de föredragas med det rätta studentsinnet, som
är den känsligaste barometer för både den lustiga
och den allvarliga stämningens hög- och lågtryck.
Att särskildt på objektiva grunder framhålla olika
sånger torde vara onödigt, då hvar och en har sina
favoriter. Jag kan endast angifva några af mina. Till
dessa räknar jag den första: »Minns du, hur ödet oss
förde tillhopa adertonhundra och trettiosju?», som har
sin egen märkvärdighet däri, att den af sångsällskapet
O. D. upptagits bland dess festsånger under namn af
15. - G. R. Nyblom. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
