Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Shah Jahans silfverbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 G LEGENDER OCH BERÄTTELSER
Han drog sin egen sabel ur skidan och räckte
den till anföraren för vakten. Och Nadir förstod.
Han bugade sig djupt för härskaren och drog
sig tillbaka.
Men då man för shah Jahan förkunnade, att han
nästa dag skulle dö, bad han blott om en sista nåd:
att en sista gång få skåda solen och ut öfver det
land, hans spira rådt öfver. Icke ett ord, till klagan
eller förebråelse, kom därefter öfver hans mun.
Man tillstadde honom det begärda. Stödd på
Jehanaras arm trädde han ut ur tornporten.
Och det var åter en afton, och solen böjde sin
bana redan djupt öfver de skoglösa slätterna kring
Agra, en afton af samma slag, som då han fordom
vandrade mellan myrtenhäckarna kring Taj Mahal,
en afton strax efter regntiden, då den brända jorden
andades ut, ångande af fukt.
När dörren vred sig och han såg, hur solen
flammade öfver gårdens röda stenplan, betäckte han
sina ögon med handen, och Jehanara måste leda
honom som ett stapplande barn. Alltför hårdt och
känslolöst omängdt brände ljuset efter dessa åtta år
af skumhet på de matta ögonhinnorna, och kanske
vällde också i detta ögonblick, inför tanken på det
förestående, en sista smärtsam åtrå, en frätande och
öfvermäktig sorg upp inom honom under klarheten af
detta sista kvällsljus, som skulle lysa öfver hans panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
