Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
Men så såg hon upp. Blickarna riktades emot
honom, så stora och förtviflade, att han såg deras
glans tvärs igenom rummets mörker. Och hon
började tala, afbrutet, mumlande, som likgiltig för om
han förstod henne eller hvad han tänkte om henne,
med en höjning i rösten bara då och då, för en
plötslig häftighet, en ångest, som måste skaffa
sig luft:
»Jag har haft det svårt, du. . . A, så svårt,
svårt...! Alldeles ensam var jag ju därnere. Ingen
som hjälpte mig. Jag försökte ju arbeta. Men jag
var sjuk länge, orkade inte stort, fick gå från platsen,
som jag fick. Se’n ... Ja ...
Ja, jag måste ju lefva, förstår du ...
Och se’n var det bara att gå på...
Jag försökte ju ett par gånger — ordnade för
mig... Men det gick inte — förstås... Då man
börjat en gång så ...
Och så— och. så kom jag på straffarbete — i
Norrköping, du vet... Och tillbaka till Stockholm igen.
Och då ...»
Hon höll upp.
»Hvad då?»
»Då tänkte jag ett slag på, att det vore båttre
för mig att gå bort — alldeles. .. Jag var ju så
eländig, så alldeles lämnad ensam. Sjuk och hungrig
också... Å, du Nilsson, jag har haft det svårt.. .1»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
