Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET
219
Han tog vägen nedför Storgatan och vek af
efter Strandpromenaden.
Det lyste uppe i backen på höger hand, i
biskopshuset. Den gamle blide stiftsherden satt där som
vanligt öfver sina protestantiska teologer eller skref
för sina villigt ruelsefulla församlingsfar på en af
sina berömda predikningar, doftande af all
evangeliets honung och kärlekshugsvalelse. Och på
domkyrkotornets kopparhjälm låg en bred reflex af stilla
och drömmande månljus.
Staden tog slut, men promenaden fortsatte efter
sjön genom den långa allén, som förde till
»Godahoppsudden», det trubbiga alnäset, där vägen hörde
upp och älskande om sommarkvällarna brukade krypa
hop på bänkarna bakom buskagen. Nere från
strandbrädden rasslade det som af sönderslaget glas,
då den sjunkande issörjan sköljde upp mot stenarna,
ackompanjeradt af det torra fraset i fjolårets vissna
säfvippor. Men öfver den dunkla fjärden lyste
sjustjärnorna, brutet återspeglade i det svarta,
strandlösa vattnet, lika ett praktfullt diamantsmycke
utbredt på den mörka sammeten i en juvelerares
fönster.
Adrian Hellner stannade och såg upp genom
trädens grenar. I allén var månskenet försvunnet
och låg bara mellan ett par stammar litet längre
fram som ett lösryckt, borttappadt sicksackband. Stjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
