Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
fortsatte vår färd på kvällen ett par timmar, ty månen lyste oss
med sitt klara sken. Slutligen ankrade vi vid en ö, där vi dock
icke vågade lägga i land utan fällde ett ankar förut och ett ak-
terut. Därefter förde vi två linor i land, en förut och en akter-
ut, för att båten ej skulle svänga för vinden. Vi kände oss
nu jämförelsevis trygga, ty vi voro i öppen sjö och hade därtill
ett rätt gott förråd av bränsle. Ånga fanns i pannan och eld
under densamma.
Sedan vi fått allt i ordning, satte vi oss till bords och
åto vår kvällsvard, som vår duktige kock lagat i ordning,
fastän varken han eller vi visste, om vi skulle behöva nå-
gon sådan. Dagens äventyr voro nu enda samtalsämnet. Vi
insågo och erkände med stor tacksamhet, att det var Gud, som
räddat oss. Till och med löjtnanten erkände, att vi voro räd-
dade genom den Allsmäktiges särskilda ingripande. Sedan vi
slutat aftonmåltiden, höllo vi vår aftonbön och tackade Gud för
vår räddning och för hans underbara nåd. Just som vi stodo
upp från bönen, hördes ett väldigt skri och larm alldeles inpå
oss. Vår första tanke var att kapa linor och kättingar och styra
ut i strömmen. Men i ett nu tystnade larmet och vi upptäckte
ett tiotal kanoter tyst flytande mellan oss och ön. Vi förstodo,
att det var spioner. De hade med sina kanoter fastnat på den
övre linan och trodde, att de blivit fångade i en snara. Men li-
nan sjönk under dem, de flöto av, och så trodde de sig vara
räddade. Då var det alldeles tyst. Men blott några ögonblick
till, så hängde de fast på den nedre linan, och då utbröt ånyo
samma ångestskri men mycket långvarigare. De blevo hängande
en lång stund, och flera av kanoterna togo vatten och sjönko
under sina roddare. När de äntligen kommit loss, foro de tysta
sin väg.
Jag tog första vakten och gjorde den betydligt längre,
än som avtalat var, ty jag visste, att om något anfall skulle gö-
ras, så vore detta att vänta antingen strax före midnatt eller
också strax före dagningen. Det blev snart tyst ombord, ty alla
voro trötta efter mödor, äventyr och själsspänning. Jag kände
mig varken trött eller sömnig och behövde därför icke alls an-
stränga mig för att hålla mig vaken. Jag måste också se till, att
det var eld under pannan och vatten uti den samt att ångan höll
sig uppe. Allt var tyst och stilla utom nattfåglar och vilda djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
