Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - En spelmans jordafärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna
skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som
tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger
gran,
han har lyktat sina hemlösa år. —
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och
sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till
sår,
mitt i äng som under daggen lyser ,grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. —
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat genom Himmelmora
mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
