Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Angelika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Till sist tog jag mod och stegade fram, och lyfte
mina nya hand:
»Mitt namn är William Andersson, och min synd
som havets sand.
Och det här är min Angelika, som jag älskat och
älskat så,
men som på grund av ringa stånd jag ej var värd
att få.
Vi var väl så gott som gifta, fast i djupaste
hemlighet,
och vi sveko väl inte varandra, åtminstone som jag
vet.
Men all vår synd var av köttet, det kött, som är ej
mer,
och anden dömer ej ande, för det som av kroppen
sker.
Och dina de minsta bröder jag ofta, ofta mött.
Jag var hungrig med dem, som hungrade, och med
de trötta trött.
Vi ville ibland ej äta bröd, när ej alla bröd kunde få,
och det var av anden, Herre, det medger du ändå?
Vi lyssnade efter änglars sång och hörde de
döendes rop —
Ja, Herre, vi hjälpte varandra, och vi svulto allihop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
