Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Vaggsången vid Kestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Det var som om kärrens råa dunst gått in och gjort
kallt i mitt bröst.
Det skymde för synen, jag stapplade tungt, jag
visste att det var höst.
Det var vinter kring oss — jag släpade mäj, som en
utter i djupa snön,
jag högg ved där kolvägen slutar, en mil norr om
Hörkensjön.
Jag skalv i den stickande vinden, och min yxa föll
tungt, men hårt,
mot björk som stalp i bröstdjup snö och bökade ner
säj svårt.
Jag kvistade opp, högg av och drog, med tänderna
bitna hop,
och åt min bit och vilade mäj i lä i nån
rotstälps-grop,
Jag tyckte jag liksom var kvitt en del, det var ro-
samt att sitta här,
när de dånande vädren rullade över Bobergs skogiga
skär.
Jag slapp att se de små som skrek och en mor som
hostade blod,
och jag tänkte, han ger mäj härute sin ro, vår Herre,
om han är god.
Men en dag stod allt liksom stilla, jag släppte yxan
i snön,
jag fick krypa fram genom drivorna, och jag tänkte,
det här är dön!
Och kanske jag aldrig sagt dorn att jag inte hatade
alls,
fast eländet höll som en länk av järn kring min
sjuttiåriga hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
