Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - Minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
I långa dagar han där ensam satt,
och hörde likets hamrande och möda,
och natt blev dag och dag blev åter natt
och stundom, tänkte han, så sov den döda,
och vilade uti sin svepning en minut
för att på nytt stå upp och söka vägen ut.
Det tassade i kval kring salens golv,
var natt det kom till dörren klockan tolv
och hördes dova slag mot kammardörren slå
som slag av tass och ben och tyg och skinn —
en natt gick dörren upp — och det kom in.
Och gripen av sitt vanvetts kraft, den sista,
han grep dess nacke fast och släpade det med
och hetsigt och med våld uti dess kista
han klämde multnad arm och ben och huvud ned.
Men blott han släppte taget minsta grand,
så stack det åter upp en fot, en hand.
Och denna fot var lik den fot han smekt
och en gång kysst och dyrkat, fast den nu var
gulnad,
med denna sköra hand han en gång lekt,
och pannan var en mänskas, fast av mörkret blekt
och munnen var som deras — fast förfulnad.
Allt lyste i sin gulhet — allt var man och kvinna
ett skinnhöljt exkrement i färd att brinna.
Han satt där natten ut och än en dag
och höll den döda ned med hårda händer.
Han hotade, han gav väl hugg och slag
och en gång tog han ifrån spiseln bränder
och gjorde likets huvud vitt som snö —
det rörde sig ändå, det ville icke dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
