- Project Runeberg -  David Copperfield /
351

(1908) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Hanny Flygare
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Jag ser mig omkring och gör en upptäckt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

353

vande genast om, kom tillbaka och såg på honom
igen. Han kände inte igen mig, men jag kände
genast igen honom.

Vid ett annat tillfälle skulle jag kanhända saknat
mod eller beslutsamhet att tilltala honom, hade
kanske uppskjutit det till dagen därpå och möjligen gått
miste om honom. Men i mitt dåvarande sinnestillstånd
och ännu besjälad af skådespelet, syntes mig hans
forna beskydd så förtjänt af min tacksamhet, och
min gamla kärlek till honom svallade så friskt och
ursprungligt, att jag genast med klappande hjärta
gick fram till honom och sade:

»Steerforth! Vill du inte tala till mig?»

Han såg på mig med den där minen han hade
ibland, men i hans ansikte läste jag icke något
igenkännande. ! i 1

»Jag tror inte du kommer ihåg mig», sade jag.

»Hvad ser jag ?» utbrast han till sist. »Är det inte
lille Copperfield ?»

Jag fattade hans båda händer och’ ville inte släppa
dem. Om jag inte blygts för det och fruktat, att det
skulle misshaga honom, hade jag fallit honom om
halsen och gråtit.

»Aldrig, aldrig, aldrig har jag blifvit så glad!»
sade jag. »Min käre Steerforth, det gör mig
öfver-lycklig att se dig.»

»Och jag tycker också det var roligt att träffa
dig», sade han och skakade hjärtligt mina händer.
»Se så, Copperfield, gamle gosse, låt inte
öfverväldiga dig!» Och ändå märkte jag nog, att det gjorde
honom glad att se, hur djupt återseendet grep mig.

Jag strök bort tårarna, som icke den starkaste
föresats kunnat återhålla, och försökte skratta åt min
känslighet, hvarefter vi satte oss ned bredvid
hvarandra.

»Hur kan det komma sig, att du är här?» sade
Steerforth och slog mig på axeln.

»Jag har kommit hit med Canterburydiligensen i
dag. Jag har blifvit adopterad af en tant i den lands-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:25:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/davidc/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free