Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Lilla Em'ly
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
»Har ni inte lust att stiga in och tala med henne ?»
frågade mr. Omer. »Var så god och stig på, sir.
Känn er riktigt hemmastadd!»
Jag var för blyg att göra det då — jag var rädd
att göra henne förvirrad och ej mindre att bli förvirrad
själf, men jag tog reda på hur dags hon gick hem om
aftnarna, på det att vårt besök måtte kunna afpassas
därefter, och sedan jag tagit afsked af mr. Omer,
hans vackra dotter och hennes små barn, begaf jag
mig åstad till min kära gamla Peggotty.
Här fann jag henne i det tegeiklädda köket,
sysselsatt med att laga till middagen. Så fort jag
knackade på, kom hon och öppnade och frågade hvad
jag önskade. Jag såg på henne och log, men hon
log ej tillbaka. Jag hade ständigt brefväxlat med
henne, men det var säkert sju år sedan vi träffats.
»Är mr. Barkis hemma, madame?» frågade jag
med så grof röst som möjligt.
»Ja, sir, han är hemma», svarade Peggotty, »men
han är sängliggande och har ondt af gikt.»
»Brukar han inte fara öfver till Blunderstone
numera ?» frågade jag.
»Jo, det gör han, när han är frisk», svarade hon.
»Brukar ni någonsin fara dit, mrs. Barkis?»
Hon betraktade mig nu mera uppmärksamt, och
jag såg hur hon hastigt närmade händerna till
hvarandra. | |
»För jag skulle vilja göra en fråga rörande ett
hus där, som de visst kalla Skatboet, om jag intej
misstar mig», sade jag.
Hon tog ett steg baklänges och sköt fram
händerna på ett osäkert, förskräckt sätt, som om hon
velat hålla mig ifrån sig.
»Peggotty!» ropade jag.
»Min älskade gosse!» skrek hon, och vi
omfamnade hvarandra, storgråtande bägge två.
Hvilka känsloutbrott å hennes sida! Hon både
skrattade och grät. Hvilken stolthet hon visade,
hvilken glädje, hvilken sorg öfver att den, hvars
stolthet och glädje jag kunnat vara, ej längre kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
