Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Gamla ställen och nytt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
vår middag framför den flammande brasan, var det
härligt att tänka på, att jag varit där. Så var det
äfven, ehuru i lindrigare grad, när jag för natten
återvände till mitt snygga rum och, bläddrande i
krokodilboken, som alltid låg framme på ett litet bord,
med tacksamhet tänkte på hur lycklig jag var, som
hade en sådan vän som Steerforth, en sådan vän
som Peggotty och en sådan ersättning för dem jag
förlorat som min förträffliga, ädelmodiga tant.
Närmaste vägen till Yarmouth, då jag återvände
från dessa långa promenader, var att taga färjan.
Den landsatte mig vid slätten mellan staden och
hafvet, och genom att snedda öfver där, besparade jag
mig (den betydliga krök, stora landsvägen gjorde. Som
mr. Peggottys hus låg på den där ouppodlade
sträckan, ej hundra steg från min väg, tittade jag alltid
in i förbifarten. Steerforth var då vanligen där och
väntade mig, och i den kyliga luften och tätnande
dimman följdes vi åt mot stadens tindrande ljus.
En mörk afton, då jag kom senare än vanligt,
ty den dagen hade jag gjort mitt afskedsbesök i
Blunderstone, och vi skulle snart resa hem, fann jag
honom ensam i mr. Peggottys bostad, försjunken i
tankar framför brasan. Han var så upptagen af sina egna
reflexioner, att han alls icke märkte, att jagi närmade
mig. Som stegen voro så godt som ljudlösa på den
sandiga marken, hade detta icke varit underligt i
alla fall, men han hörde icke ens när jag kom in.
Jag stod alldeles invid honom och såg på honom,
men med rynkad panna satt han fortfarande
fördjupad i sina grubblerier.
Han ryckte så häftigt till, då jag lade min hand
på hans axel, att jag ryckte till, äfven jag.
»Du kommer öfver mig», sade han nästan
förargad, »som en anklagande ande.»
»Jag fick väl lof att ger mig till känna på något
sätt», sade jag. »Ryckte jag ned dig från
stjärnorna ?»
»Nej», svarade han, »nej, det gjorde du inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
