Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - L. Mr. Peggottys dröm går i uppfyllelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
ni eller någon annan fin dam kan önska sig. Om ni
bor i hans hem och känner honom, vet ni kanske
hvilken makt han kan ha öfver en svag, fåfäng flicka.
Jag försvarar mig inte, men nog vet jag och nog
vet han, eller han kommer åtminstone att veta det
när han ligger för döden och hans samvete oroas
jdjäraf, hur han begagnade all sin makt för att
bedraga mig, och att jag trodde honom, litade på
honom och älskade honom.»
Rosa Dartle sprang upp från sin stol, for tillbaka
och slog i detsamma åt henne med ett ansikte så
för-mörkadt af jilska, så vanställdt af lidelse, att jag så
när kastat mig emellan dem. Slaget, som ej var väl
riktadt, träffade luften. Då hon nu stod där
flämtande och såg på henne med den starkaste afsky hon
förmådde uttrycka, darrande från hufvud till fot af
raseri och förakt, tänkte jagi, att en sådan syn hade
jag aldrig sett förr och kunde jag aldrig få se mera.
»Ni älska honom? Ni?» skrek hon, och hennes
knutna hand skälfde som om den bara behöft ett
vapen för att mörda föremålet för sin vrede.
Emily hade sjunkit bakåt, så att jag ej längre
såg henne. Något svar kbm ej.
»Och att säga det till mig med era oblyga
läppar!» tillade hon. »Hvarför piska de inte sådana där
slynor! Om det stod i min förmåga att ge en sådan
befallning, skoüle jag låta piska ihjäl den här flickan.»
Och det menade hon, det är jag säker om. Så
länge hon hade jdet där uttrycket i ansiktet, hade
hon nog inte ens tvekat att anlita pinbänken.
Långsamt, mycket långsamt, började hon skratta
och pekade på Emily, som om denna i sin vanära varit
en syn för gudar och människor.
»Hon älska!» sade hon. »Den usla konan! Och
så säger hon mig kanske, att han tyckte om henne.
Ha, ha! Så de ljuga, de där fala slinkorna!»
Hennes hån var än förfärligläre än hennes
oförställda raseri. Om jag måst välja, hade jag hellre
varit föremål för det senare. Men hon släppte icke
lös detta längre än ett ögonblick. Nu hade hon b un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
