- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
89

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu tog den svåra inseglingsleden vid. Mörkret
tätnade. Ångaren med ett rött och grönt öga följde dem
troget genom sjöarna.

»Jag måste ombord på ångaren. De kan aldrig klara
sig in själva i det här vädret så pass långt, att de
finner en plats där de kan ankra.»

När Anna hörde det, vaknade hon till liv. Skulle
Albert lämna dem, skulle hon med, skrek hon.

»Det är nog bäst I kommer med alla tre, tänker jag.
I den här sjön tar ni er inte tillbaka till Måsklubb.
Frågan är bara om vi kan borda, utan att bli slagna i
småsmulor. Vi måste försöka. Ångaren får inte
riktigt lä förrän vi kommer innanför Fejan och Tjockö.
Och dit tar den sig inte in utan mig.»

Han lade ned rodret och gick upp i vind. Båten
högg otäckt i sjöarna.

Alberts röst hade fått en underlig, sträv klang, som
hon inte hört förut, men det kom sig kanhända av att
hon aldrig förr varit med honom en stormnatt ute på
sjön. Det var som det rasande ovädret krävde hårda
röster. Runt omkring dem skrek och väsnades det
värre än förut. Nu var Anna fullt beredd på
undergången. De skulle aldrig ta sig ombord på ångaren
eller komma hem till Tallholmen. Döden, som hon
alltid fruktat, slog efter dem med våta jättearmar
genom mörkret. Där gavs ingen misskund längre. Anna
glömde bort sjösjukan och stirrade vettskrämd
omkring. Hon kunde ej urskilja de andra ombord, fast
sittrummet var så trångt, men ångarens lantärnor för
över blevo klarare och större. Snart såg hon den stora
kolossen helt nära. Det sprutade ett regn av gnistor
ur skorstenen. Allt närmare och närmare kom ångaren.
Den blev allt jättelikare, blev till ett rullande,
vaggande femvåningshus, som höll på att falla över dem och
begrava dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free