Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon föll alldeles ihop i soffhörnet. Synden
förkrossade henne.
»Han skall aldrig förlåta mig», snyftade hon i
kudden så pastorn knappt uppfattade orden.
Pastorn reste sig upp och gick framåt rummet. Hans
röst blev mörk.
»Jag varnade dig, Anna Engman, när du gifte dig
med Albert Sjöberg. Minns du det? Varnade dig för
världen och människorna ?»
»Ja, ja! Pastorn kan inte heller förlåta», kved hon
och tittade upp mot honom, där hon stod med ryggen
vänd mot henne och såg ut genom det öppna fönstret.
»Vad vet ni, vad jag kan?» frågade pastorn och
vände sig om. Han liksom växte inför henne, blev
högre, större, väldigare mot solskenet, som strömmade
in genom fönstret.
»Vem har sagt att jag inte kan förlåta?
Missionspredikanten därborta i röda huset? Ni vet inte vad jag
har förlåtit härute på Solö i dessa snart fyrtio år jag
tjänat Herran. Vet inte vad jag förlåtit på Grålöga
och alla de andra öarna därute vid havet! Tror ni jag
är satt här för att döma? Illa känner ni då den, som
satt mig hit. Min är domen, säger Herren. Hur skulle
jag då kunna döma? Vi har alla behov av förlåtelse,
det vet jag bäst.»
Anna hasade ned ur soffan och kröp på knäna fram
mot honom.
»Hjälp mig!» ropade hon. »Hjälp mig för Kristi
skull!»
Det var något hon lärt sig i missionshuset, där man
inte så mycket tänkte på det värdiga eller de yttre
formerna, när man sörjde, ångrade eller bekände sina
synder.
Den gamle skärgårdspastorn, som stått rak i så
många livets stormar, som han både sett och hört rasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
