Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tryckte ned skinnluvan som om han frös om
huvudet.
Mästerlotsen, som kom sist, stannade och såg på
honom. Han hade svårt att tala. Den ludna björnen
och hans avkomma hade åter korsat hans väg. Det
skulle bli sista gången. Det måste de ha klart för sig.
Mästerlotsen gjorde allt för att behärska sitt ursinne,
som ville koka över inför den gamle syndaren.
»Den här gången skall du ha tack, Brinkman», sade
han, »för vad du gjort. Jag måste tyvärr tacka dig.»
Mästerlotsen sväljde och sväljde. Orden ville kväva
honom.
»Hälsa dina söner», röt han till, »och säg dem, att om
de vågar sätta foten under mitt tak eller på mina ägor
utan att ha hederliga avsikter med flickan, så slår jag
armar och ben av dem! Kom ihåg det! Jag kan slå,
om det behövs.»
Gubben nickade och nickade. Elvira, som stannat
med majoren borta vid dörren, tyckte, att han såg så
eländigt bruten ut nu mot när han kom in i Gabriels
rum om natten. Det var ändå han, som räddat henne.
Hon sprang fram och kysste honom mitt på mun.
»Tack!» ropade hon.
Sedan tågade de tre ut ur rummet. Ned för trappan
och bort från Grönö gård. Benranglet låg på kik i
köksfönstret. Jaså, de hade ändå fått tag i den
blå-klädda flickan med gula håret. Inte kunde det vara
Elvira Sjöberg? Fast modern på sin tid var inte så
litet lätt på tråden. Det visste alla människor.
Mästerlotsen hade inte haft det så roligt. Och nu skulle
dottern börja också!
Uppe i fönstret stod Gustaf Brinkman och såg dem
stiga ombord på bogserbåten. Den backade genast ut
ur viken, svängde och försvann bakom udden, där sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
