Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och nu är det Pipers tur», skrattas det
gäckande.
»Å, Piper — han är den sista smörjelsen,
som drottningens döende blomstringstid
bekommer. Piper — hän iär en gårdvar, trogen
som guld, men alltför tung att förnöja ett
läng-tansfullt sinne med.»
Så skrattas det igen bakom solfjädern, till
dess denna raskt slås samman, och dess
ägarinna för en stund lämnar hovkrönikan för att
dikta och drömma sin egen saga.
Lovisa Ulrika steg först långt iefter imidnatt
upp från det bräckliga spelbordet, på vars
blanka skiva körten lågo strödda som vissna blad.
»Jag är trött», sade hön och orden
do-go ett efter ett. »Godnatt, min vän. I
afton är ni en av de få — i morgon törhända
den ende, som spörjer efter drottningen.»,
»Icke så bitter, ers majestät. Vi ligga ju
alla beundrande för edra fotter. Ert snille...»
Drottningen vinkade avvärjande:
»Milt snille skall ni icke tala om — till
det har ni ingen entrée, mon ami. Min son
Gustav är den ende av dem, som stå mig nära,
som här en själ i flammor för les beaux arts
— ni andra! — Goda och fromma varelser!
— hä bara ert lilla förnuft som en ruta i
hjärtats, vardagstankarnas och idéernas bleka
mosaik. Gå nu — jag är ensam till och med i
ert sällskap. Bättre då verklig ensamhet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
