Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drottningen märker icke, hur dödstrött
prinsessan är, har icke ett enda ord till tack.
Häftigt spörjer hon:
»Såg du den nyfödde?»
»Nej, min mor.»
»Sades det dig vem han liknar?»
»Nej, jag tror — jag tyckte mig höra, att
hans panna liknar faderns.»
»Hm», änkedrottningen mumlar otydligt
ett par ord, som kommer rodnaden att klarröd
skölja över Albertinas kinder. Skall då
aldrig denna olycksaliga misstanke kunnat
förjagas? Själv vill hon så innerligt gärna taga
brorsonen i sina armar, leka och jollra med
honom, när han blir så stor, att han kan fatta.
Hon kan ej låta bli att glädja sig åt små
knubbiga händers grepp, åt små näpet sprattlande
fötter.
»Min goda mor, jag ber att få draga mig
tillbaka och vila en stund!»
»Gärna, ma petite.»
Lovisa Ulrika kramar hårt om brevet med
båda sina fasta, vita händer. I sitt kabinett
sätter hon sig — framme vid fönstret, ty det
börjar redan skymma på inne i rummet.
Novemberdagen är kort, och molnen ha åter
skymt undan solen. Hennes majestät lutar
huvudet mot den höga, snidade stolskarmen
och läser långsamt, som letande sig fram på
en mörk, obanad stig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
