Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårdagen, när en skugga snabbt och skyggt
glider över solen. —
Hon har flera gånger tänkt på sitt löfte till
Gustav att förbereda modern, men modet
har svikit, och nu tycker hon plötsligt, att
det bästa är, om mötet sker oförberett.
Moderns känslor för Gustav äro icke döda, och
de måste värmas och väckas vid åsynen av
det lilla intagande barnet, som Gustav vill
göra till böneman.
över ekarnas bruna fjolårslöv flödar solen
och försöker feja det med kopparglans, över
det första spirande gräset ila strålarna fram
som brådskande skyttlar i en väv, och på
den ännu frusna vägen hoppa sparvar
hungrigt omkring, missnöjda med den klena kosten.
I backsluttningar och solbadade
bergskrevor lyser det blått av varmögda sippor, och
på andra sidan vägen glittrar ett muntert,
frigjort vatten, vilket oavbrutet sänder
stranden små pladdrande, krusiga vågor.
Lovisa Ulrika har lutat sig fram, och hon
ser ut med ett välbehag, som mjukar upp
linjerna omkring den stränga munnen. Blickens
skärpa förmildras också av denna graciösa,
leende vårbild, som har färger och glans utan
tal, och som i tusen lekfulla skiftningar
återför tanken på det enda värdefulla att äga, det
enda värt att sakna: ungdomen.
En människoålder ligger emellan den tid,
då Lovisa Ulrika, Sveriges unga kronprinsessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
