- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
87

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

åi att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund
föi att leva där ständigt och se ängar och gärden, skogar
och sjö och den vita, härliga gamla gården.

»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är
Sigrids rum, Sigrid Persdotter Bjurcronas rum. Och
där nere i stallet med den svängande takryttaren bor du,
Freja. Nu rider vi hem, hem!»

Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon
måste rida mycket försiktigt. Vid stubbarna hade man
planterat gran. De flesta voro knappt mer än några
tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat.
Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på
fadern. Allt var hans verk. För vem hade han slitit
och arbetat? För modern, nej. För henne själv, nej.
Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.

Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt
bakom alla hennes frågor likaväl som hon anade, att det
måste finnas bättre svar än dem hon själv givit.

Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?

Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan
plantorna utför Brännberg. När hon kom ut på stora vägen,
satte hon Freja i full fart. Då Sigrid såg
trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och
djärvheten i henne.

»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag
dör, jag dör, liksom pappa. Det är bra. Så blir det
slut.»

Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De
mörkblå ögonen lyste. Hön knep benet fastare om
sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade Freja och lät
henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade
uppåt alléen med Sigrid.

»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.

»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på
halsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free