Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom ingångens valvöppning såg hon ut över
trädgården. Över några av de högsta träden lyste ännu
solskenet, men hon såg hur det kröp högre och högre upp
och till sist försvann.
Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det
hela var så meningslöst, så tomt och fattigt.
Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad
skulle han säga? Vad skulle hon skriva? Be honom
vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna till? Det
blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång
stannat på Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad
var det, som ropade ur jorden till henne, som höll henne
kvar, som ville binda henne?
Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen
med de små, konstgjorda kanalerna med broarna över.
Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern och hon
sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han
till sist fångat henne och lyfte henne högt upp i luften
med ett glädjerop och kysst henne. Där hade han och
hon satt små båtar i vattnet, båtar, som han täljde av
barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de
skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!
Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och
kanalerna voro fulla av blad från hösten. De lågo i stora,
slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om hennes
barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden
utom Erik var borta. Han låg ensam borta på andra
sidan trädgården, i kapellet. Ingen mer än hon visste
vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.
Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.
Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till
Bjurcronornas kapell, som helgat för århundraden
sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under granarna där det låg,
var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämnt skymta
kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
