Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för
att kyssa sig till ett ja.
Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton
år» och »Som stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon
hade en klar, hög sopran och sjöng med känsla och smak.
I synnerhet den sista folkvisan.
»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt
patron Boström. »Du narrar mig att sitta här och lipa
så gammal jag är. Sverige är ändå Sverige. Kan du
inga gladare?»
Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade
ingenting. De njöto för mycket för att kunna säga något.
Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog
barnen med sig ut på golvet och hoppade omkring i ej
alldeles oklanderlig takt. Sigrid tyckte själv, att flygeln
våndades under hennes fingrar, men när de andra hade
roligt, så... Det var ett skrik och ett jubel. Det var
rent av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig
farbror med röda mustascher kunde föra ett sådant liv.
Patron stampade och klampade i golvet så hela huset
gungade och barnen illskreko av förtjusning.
Men så frågade sig också både köksan och husan:
»Hur skall det här sluta?»
När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om
kvällen, dröjde det icke länge förrän Johan somnade,
trots alla försäkringar att så roligt hade han aldrig haft.
Sigrid slog armen om honom och lät honom luta
huvudet mot sig.
Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde
hemvägen. Hovarna krasade de frusna vattenpussarna,
och över gärdena brunno milda stjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
