- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
247

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nu har jag fått den tokiga idén, ser
häradshövdingen, att jag tänkte förbinda min resa utomlands med ett
försök att få rätt på honom och föra hem honom till
Sverige samt låta honom få vila i vårt gravkor. Tror
häradshövdingen, att detta låter sig göra? Ja, jag menar
att sätta hans kista i vårt gravkor på Bjurnäs? Han
var en så god vän till oss, och jag tycker det är så
vemodigt att tänka sig, att han kanske ligger där ensam
ute i främmande land.»

Hon tyckte själv, att hon talade fullt naturligt. Ingen
borde kunna misstänka något i dessa enkla ord. Hon
visste icke, att hennes röst fick en darrning på slutet av
den långa utläggningen.

Häradshövdingen höll ännu urklippet i handen men
läste det icke längre. Hans blick gick mot fönstret, där
det snöade utanför.

»Det finns många fader- och moderlösa här i världen»,
sade han. Han steg upp och gick några slag fram och
tillbaka i rummet, innan han stannade framför henne.
Hans blick var sig helt olika mot annars. Den var blank,
fuktig, som om den passerat genom en dimma. Den gjorde
Sigrid underlig till mods.

Han har förstått allt. Han har förstått, att det är min
älskade, tänkte hon. Hon vågade icke slå ned ögonen.
Det vore detsamma som att bekänna. De sågo på
varandra som voro de ensamma i världen och frågade tyst

— vad är det högsta på jorden?

Hans små, annars så skarpa ögon blevo vemodiga.
Han rörde sig icke. Till sist talade han med beslöjad
röst.

»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas
gravkor. Han är värd det. Det är jag säker på. Icke
minst därför, att han var er vän. Det finns så många
hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet
jag nu.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free