Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med
blodstårar från mina ögon, skulle de strömma, — och hvarje droppa
försäkra Er om min vördnad — min vänskap ! ! !“ —
Mäktigt måste detta härliga tal hafva gripit vapenbröderna
på Umeå torg, ty mäktigt är det intryck, som det ännu på långt
senare generationer gör. Dess stora historiska betydelse ligger
i att det icke är ett uttryck för en enskild krigares känslolif
eller för en af stunden framkallad rörelse; det afspeglar den
anda, som i alla krigets skiften besjälade hela finska armén
och särskildt Döbelns egna bjömeborgare.
Af Döbelns ord kunde man sluta att svenska regeringen
ärnat omedelbart återsända finnarne tillbaka till sitt land,
antingen öfver hafvet eller ock längs kusten, samma väg som de
kommit. Men så skedde likväl icke, och orsaken härtill
framgår ur Adlercreutz’ bref till Döbeln den 20 nov. 1809: „Nu
erhåller Herr Generalen ordres om finska Trouppemas
organisation, de komma att qvarstadna öfver vintern, till man nästa
vår får se om freden är varagtig. Skulle Sverige blifva
föranlåtit göra nya krigsrustningar, vore det oförlåtligt låta gå
bort stridbara och agerande soldater. Således låter ej Herr
Generalen återgå till Finland annat än sådane som anses
mindre duglige till fälttjenst." *)
Freden blef beståndande, och följande vår återvände
således våra krigare till sin hembygd — d. v. s. de, som fogade
sig i att svära trohetsed åt den monark, mot hvilken de nyss
som fiender kämpat.
*) Svenska krigsarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
