Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Och hon räckte ut sina händer för att taga dem.
Men i detsamma öppnade de ögonen och grepos av
en förskräcklig ängest. Var det inte en människa,
som stod framför dem? De hade aldrig förut sett
en människa, men de kommo ihåg deras mors
beskrivning av en sådan ohygglig varelse. Hon skulle
ju endast ha två ben liksom bondkvinnan, som nu
stod framför dem. Maddli lyfte försiktigt upp dem
från marken och tog dem i sina armar. Hon hade
så små och välskapade händer, och fastän de voro
bruna av solen och hårda av arbete, kunde de dock
lyfta så lätt och smeka så ömt, och hon strök de
små djuren sakta över ryggen och talade milt till
dem. Men de kunde inte övervinna sin stora ångest.
Deras hjärtan hamrade, och de darrade i hela
kroppen. De voro övertygade om att de nu blevo
bortburna för att dödas.
Men Maddli hade de allra vänligaste avsikter med
dem. Hon kände det nästan som om hon skulle
vara deras mor. Själv hade hon blott haft en enda
flicka, men hon var nu vuxen och långt borta hos
främmande människor.
Då Maddli kom ned till Hammersbach, där hon
bodde, hade hon redan bestämt, var råkalvarna
skulle inhysas. Den gamla bandhunden var nyss
död, och hans koja stocl tom. Där i hundkojan
lades nu torrt, doftande hö, och därpå skulle
rå-kalvarna vila. Men nu gällde det att få dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
