Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Jag vet inte, viskade hon. Men hon är gräslig!
Bara hon ville gå sin väg!
Men gamla fröken gick inte. Hon stod alldeles
stilla och talade till fåglarna.
— Jag tänker visst inte röra er, sade hon med
sin lilla, darrande röst. Men det gläder mig så
oändligt att höra lilla herrn sjunga. Man skulle
kunna tro, att herrn var anställd vid operan.
Det var inte utan att trädgårdssångaren kände
sig smickrad vid dessa ord, och han började åter
sina drillar och löpningar med dubbel iver.
Då han slutat, klappade fröken sakta i händerna.
— Bravo, bravo! sade hon. Dakapo! Ännu en
gång, om jag får lov att be!
Och för tredje gången återtog trädgårdssängaren
sin aria.
Var gång han sedan såg gamla fröken nalkas,
klarade han strupen för att kunna sjunga riktigt
vackert, och var gång vart hon lika hänförd.
Det dröjde inte länge, förrän hon blev mycket
bekant med paret i syrenbusken. Hon hjälpte
hannen att fånga små maskar och flugor till honan,
medan hon låg på ägg, och när så äntligen ungarna
kommo, var hon den första, som fick beundra dem.
Det var eländiga, små nakna kreatur med stora
huvuden, blinda ögon och gula näbbar, som alltid
voro vitt utspärrade för att taga emot födan. Men
trädgårdssångarens fru sade, att det var de sötaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
