Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 136
DJUR OCH MÄNNISKOR.
hos oss hade han alltid flygmaskinen i skallen. Nu
har han fått den upp i luften. Ja, en styv pojke
var han. Och jag förstod nog att han inte passade
i min verkstad. Han var skapad för konstigare
saker än att stå och hyvla bräder.
— Herre min skapare! utfor Olle, som fortfarande
stod och stirrade emot flygmaskinen, som jagade
åstad öster ut.
— Den gången Anders försökte sig första gången
med sin flygmaskin, och vi inte kom ur fläcken,
tänkte jag: Detta var inte bra, men vänta mig!
Det kommer nog den dagen, då han lyckas bättre.
Han är inte den, som ger sig för svårigheter.
Längre och längre mot öster svävade luftskeppet
och nu hade man sett det nära Stockholm. Anders
skulle naturligtvis låta det dala, när han kom dit,
och man hade anordnat en stor bankett, vid vilken
han skulle vara hedersgäst. Talaren var utsedd och
han gick fram och åter i sin studiekammare med
händerna under rockskörtet och övade sig på vad
han skulle säga. Det var inyckert vackert och
gripande. Han skulle tala om den fattige bondgossen,
om fäderneslandets stora son, som nu hade hela
världens ögon riktade på sig. Han skulle önska
honom välkommen till det land, som dock alltid —
hm! alltid — (ja, det måste han säga) hade väntat
sig stora ting av honom. Väl var luften nu hans
egentliga element, men ett annat och måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
