Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 222
DJUR OCH MÄNNISKOR.
och han såg sig själv stiga till häst och rida med
de andra herrarna ut till jakten.
— Det var dock besynnerligt, om man inte skulle
kunna rida bort från sig själv! tänkte han och
suckade, och så satte han sporrarna i hästen och var
snart långt framför hela jägarskaran.
Denna dag gällde det de gamla vildsvinen i
törn-snårssumpen, och jakten hade sin stora fara, men
fara var just vad riddar Olov sökte.
— Jag måste ha någonting starkt och blodigt för
att kunna glömma mig själv, tänkte han och sprängde
med sin häst in i det tätaste törnsnåret. Törnen
och taggar revo sönder hans kläder, sumpvattnet
sprutade över honom, och där kom det rasande
djuret, hetsat av hundarna, mecl de väldiga
huggtänderna lyftade till strid. Allt blev ett enda
virrvarr av stegrande hästar och skällande hundar.
Lansar blixtrade, snår och buskar brakade sönder
under hästhovarna. Vilddjur och jägare tumlade
mellan varandra.
Men då vildsvinet var dräpt och riddar Olov satt
blek och blodig på sin häst, var han genast med
sina tankar tillbaks hos sig själv. Lian såg blott
sig själv, där han satt styv och blek på hästryggen.
»Vildsvinsdödare! Du ser ut som om du vore rädd!»
sade hans kamrater och slogo honom på axeln.
»Vem skulle jag vara rädd för!» sade han och log.
»Jag är inte rädd för någon annan än mig själv»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
