Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN SOM ICKE KUNDE GLÖMMA SIG SJÄLV. 227
gjorde dem dagarna tunga, och pä slottet funnos
nu endast gamle riddare Arvid Brask och hans sjuke
son.
Att herr Olov var sjuk, därom hade hans far inte
mera något tvivel, fastän han inte förstod vad som
plågade honom. Han frågade inte, och herr Olov
sade själv intet. Men som en osalig ande gick herr
Olov hela dagen runt i slottet. Knappast hade han
satt sig för att öppna en bok förrän han åter reste
sig, vandrande, vandrande trappa upp och trappa
ned, och beständigt följde honom hans andra jag,
iklädd samma dräkt som han själv, efterhärmande
hans minsta rörelser och miner. Tidigt om
morgonen, innan det blev dag, lämnade han sitt
sovrum för att bli kvitt nattens kvalfulla timmar, men
dagarna voro lika pinsamma som nätterna. Ja, clet
tycktes honom som om hans andra jag för varje
dag blev mera livslevande, medan han själv
långsamt tynade bort. Han kunde slutligen knappast
äta och dricka, och blott med besvär reste han sig
för att gå. Men vandra måste han. Vem kan väl
uthärda att dagen lång sitta still och stirra på sig
själv?
Småningom blevo nätterna kortare och dagarna
längre. Snön blev tunnare och försvann slutligen
alldeles. Knopparna på björkarna blevo fylliga och
de första fåglarna började kvittra i buskarna. —
En dag flögo de vilda svanorna över slottstaket och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
