Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKULDENS VANDRING.
2 77
Nog trodde jag, att man här skulle få vara i fred
för människors barn, och så kommer du, lilla kräk,
och sätter dig att tjuta, så du skrämmer upp mina
barn, som just höllo på att falla i sömn. Ge dig
av härifrån! Här har du intet att göra.
— Men vart skall jag ta vägen? frågade
prinsessan snyftande. Jag har kommit så långt hemifrån
och snart går solen ned, och då bli de alla så
rädda om de inte finna mig.
— Så får jag väl hjälpa dig! sade örnen. Här
kan du inte stanna. Sätt dig på min rygg, så skall
jag flyga hem med dig. Men skynda dig, ty mina
barn tycka inte om att vara ensamma, när det blir
natt.
Prinsessan kröp hastigt upp på örnens rygg, och
sakta lyfte den sig upp emot klippan vid vattnet.
— Jag får först lov att säga ett par ord till mina
små! sade den och flög bort till sitt stora bo, som
jsatt inkilat mellan en buske och klippan.
I boet lågo två nakna örnungar. De öppnade
näbbarna, då de hörde suset av örnvingarna, och
gapade glupskt efter föda.
— Se så! sade örnen till dem. Lugna er nu
litet. Ni ha fått så mycket mat som ni behöva.
Lägg er nu stilla till ro och vänta, till dess jag
kommer tillbaka. Jag skall bara flyga bort med det här
lilla människobarnet, så att vi kan få vara i fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
