Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 296
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Det tror jag inte, sade hon bestämt. Du har
väl tagit den från någon eller hur?
Bradalba stod och slog med flata handen på ett
klippblock. Han var mycket generad.
— Jag kom visst att ta den från en jägare, som
jag mötte häruppe, sade han till slut.
— Kom att taga den, upprepade prinsessan i
sträng ton. Hur gick det till?
Ja, så måste ju Bradalba fram med sanningen.
Han hade en morgon fått se en jägare, som kom
smygande uppe bland fjälltopparna, och då hade
han fått en så faslig lust att döda honom.
Han hade rusat efter honom, men mannen hade
sprungit för livet. Han tappade sin hatt, och medan
Bradalba böjde sig för att taga upp den, hade ban
försvunnit.
— Ja så! Du dödar människor, du! sade
prinsessan. Hon hade blivit kritvit i ansiktet.
— Jag tycker de ä så dumma — och så små,
sade Bradalba, som hade tagit av sig hatten och
stod och borstade den. Och så ä det så roligt att
se dem bli så ohyggligt rädda.
— Du är en stygg och elak varelse, utbröt
prinsessan. Du kommer väl också en dag att döda
mig, ty jag är också en människa, en liten svag
och rädd människa.
Bradalba hade kastat sig på jorden och kysste
hennes små skor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
