Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 334
DJUR OCH MÄNNISKOR.
rike . . . Hon rörde sig inte ur fläcken men stod
som förstenad av ångest, medan bj’örnen kon. allt
närmare henne.
— Du är söt! brummade han. Du är sötare än
honung. Kom nu i min famn, så skall jag äta upp
dig! Han öppnade labbarna för att krama henne
och hon tänkte, att nu hade hennes sista stund
kommit.
Men, som det ofta händer, när det gäller att
försvara sitt liv, att man plötsligt hittar på råd, så
gick det nu också Jolanta.
Med ens kom hon ihåg, att björnar aldrig äta
något, som är dött, om de inte själva ha dödat det,
och i samma ögonblick slängde hon sig rak lång
på golvet och blev liggande utan att röra sig. Hon
kände björnens våta tryne skuffa sig i sidorna, hon
hörde, hur den snusade och brummade omkring henne,
men hon blev liggande som död. Då uppgav den
ett högt råmande och for ut i skogen. Dörren lät
den stå öppen, så att de kalla nattvindarna ströko
över hennes ansikte, men hon vågade inte resa sig,
hon vågade inte röra ett finger. Och väl var det,
ty snart kom björnen åter farande in, for som
rasande omkring i salen och rullade henne fram och
åter över golvet. Så störtade den ut i skogen på
nytt för att komma åter efter en stund och åter
börja plåga henne. Och så där höll den på hela
natten. Först clå solen gick upp och de första röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
