Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 7. Lyxen i stora huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
så mycket liknade, ocli att den senare enträget ansatte
sin fader att sälja William. Ja, han gaf sin fader ingen
ro, förrän han sålde honom till Austin Woldfolk, den
store slafhandlaren på denna tid. Innan han sålde ho-
nom, sökte han emellertid utjämna saken genom att
piska William, men detta visade sig förfeladt. Det var
en kompromiss och gjorde, likt de flesta sådana, sig själft
om intet — ty kort efteråt godtgjorde öfverste Lloyd
William genom att gifva honom ett guldur med kedja.
En annan sak var äfven ganska besynnerlig, nämligen
att ehuru han såldes till den samvetslöse Woldfolk, för-
des i kedjor till Baltemore och kastades i fängelse i det
tydliga ändamålet att sändas till södern, bjöd William
öfver alla sina köpare, betalte för sig och bodde sedan i
Baltemore. Huru detta gick till var en stor hemlighet
vid denna tid och förklarades blott genom antagandet
att samma hand som skänkt honom gulduret och kedjan
äfven försträckt honom köpesumman, men jag har sedan
fått veta att detta icke var den rätta förklaringen.
Wilks hade många vänner i Baltemore och Annapolis,
och de slogo sig tillsammans för att rädda honom från
ett öde som var det af slafvarna allra mest fruktade.
Rasblandningen var emellertid så vanlig i södern, och
så många omständigheter pekade åt detta håll, att det
finnes föga skäl att betvifla det William Wilks var Ed-
ward Lloyds son.
Slafvarnas verkliga känslor och åsikter voro icke
mycket kända eller respekterade af deras herrar. Af-
ståndet mellan de två var för stort för att medgifva så-
dan kännedom, och i detta afseende var öfverste Lloyd
intet undantag från regeln. Hans slafvar voro så tal-
rika att han icke kände igen dem, när han såg dem.
Ej heller kände ens alla hans slafvar igen honom. Det
berättas om honom, att då han en dag red längs vägen,
mötte han en färgad-man och tilltalade honom på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
