Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 16. En ny klämning i tyrannens skrufstäd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
rifvit npp såren. ”Kom tillbaka, kom tillbaka”, skrek
han, under hotelser om hvad han skulle göra, ifall jag
icke ögonblickligen återvände. Men utan att akta på
hans befallningar och hotelser, skyndade jag mot skogen
så hastigt mitt försvagade tillstånd medgaf’. Då han
icke såg något tecken till att jag ämnade stanna, lät
han framföra och sadla sin häst, som om han tänkte
förfölja mig. Kapplöpningen skulle nu blifva ojämn,
och anseende mig lätt kunna blifva upphunnen af ho-
nom, i fall jag höll mig på stora vägen, tillryggalade
jag nästan hela afståndet genom skogen, hållande mig
långt nog från vägen för att undvika upptäckt och för-
följelse. Men jag hade icke gått långt, förrän den lilla
styrka jag ägde åter svek mig och jag tvangs att lägga
mig ned. Blodet sipprade ännu fram ur såret i hufvu-
det, och för en stund led jag mera än jag kan beskrifva.
Här var jag i djupa skogen, sjuk och aftä.rd, förföljd
af en skurk hvars karakter för sin upprörande grymhet
fordrar det skymfligaste språk, blödande och nästan utan
blod mera. Jag var icke utan farhågan att förblöda.
Tanken på att dö i skogen helt ensam och blifva sön-
dersliten af ormvråkar hade ännu icke blifvit mig lik-
giltig, trots mina många bekymmer och lidanden, och
jag var glad då trädens skugga och den svala afton-
brisen förenade sig med mitt hoptofvade hår för att
hejda blodflödet. Sedan jag legat där omkring tre kvarts
timme och rufvat öfver den egendomliga och sorgliga
lott till hvilken jag var dömd, hvarvid mitt sinne gled
öfver hela skalan eller cirkeln af tro och otro, från för-
tröstan på Guds allrådande försyn till den svartaste
ateism, fortsatte jag åter min vandring mot St. Michaels,
mera trött och sorgsen än den morgon då jag lämnade
Thomas Aulds hem på väg till Coveys. Jag var bar-
fota, barhufvad och i skjortärmarna. Vägen gick genom
snår och moras, och jag sargade ofta mina fötter under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
