Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 19. Rymningskomplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
ger och gallerfönster äro icke behagliga för frihetsäl-
skande folk af någon färg. Ovissheten var äfven pin-
sam. På hvarje fotsteg som ljöd i trappan lyssnade vi,,
i hopp att den nykomne skulle kasta en stråle af ljus
öfver vårt öde. Vi skulle hafva gifvit håret på våra huf-
vuden för ett halft dussin ord med en af uppassarna i
Sol. Lowes hotell. Sådana uppassare hade nämligen lätt
att vid bordet få höra sakens sannolika förlopp. Vi
kunde se dem skynda omkring i sina hvita jackor fram-
för detta hotell, men kunde icke tala till någon af dem.
Strax efter sedan helgdagarna voro förbi, kommo,
tvärt emot hvad vi väntade, herrar Hamilton och Free-
land upp till Easton, icke för att afsluta en affär med
de ”georgiska slafhandlarna” eller sända oss till Austin
Woldfolk, såsom det var vanligt med rymmare, utan
för att lössläppa Charles, Henry Harris, Henry Bailey
och John Harris ur fängelset och detta till utan att gifva
dem ett enda slag. Jag lämnades ensam kvar i fängel-
set. De oskyldige hade tagits bort och den skyldige
lämnats kvar. Mina vänner skildes från mig och tydli-
gen för alltid. Denna omständighet vållade mig större
smärta än någon annan sak som stod i sammanhang med
vårt tillfångatagande och fängslande. Trettionio slag
på min nakna och blödande rygg skulle jag burit med
glädje i stället för skilsmässan från dessa min ungdoms
vänner. Och dock kunde jag icke undgå att känna att
jag var offer för något liknande rättvisa. Hvarför skulle
dessa unga män, som indrogos i planen af mig, lida lika
mycket som anstiftaren? Jag kände mig glad att de
voro befriade ur fängelset och från den förskräckliga ut-
sikten till ett lif (eller en död borde jag snarare säga)
i riskärren. Jag är skyldig den förträfflige Henry att
säga, att han var nästan lika motsträfvig att lämna fän-
gelset med mig kvar där, som han varit att bindas och
släpas dit. Men han och vi alla visste att vi efter all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
